Många räds vardagen. Störs av den monotona takt vid vilken veckodagarna lunkar förbi. Var dag är den andra lik och snabbt går tiden också. Ni som känner så, er förstår jag bara inte. Jag älskar vardagen med dess rutiner. Ibland slänger man in en överraskning, något oväntat som gör att vardagen glimmar till. Igår var en sådan dag för vi hade biljetter till att se Miss Saigon på Malmö opera. Det är något alldeles speciellt med operahus. Besökarna är lite mer uppklädda än vanligt, kulturtanter sippar vin och fingrar på sina enorma halsband. Operabögarna sitter med kravattknuten sådär nonchigt rätt och himlar med ögonen bakom skumpaglaset, samtidigt som de ger kulturtanten tummen upp för hennes halsband är ju döläckert. Teatereleverna går nära nära, med randiga strumpbyxor och hår i regnbågens alla färger, och de är lite osäkra men samtidigt så målmedvetna om att de en dag också ska få jobba här. Och det är förväntan i luften. Man kan riktigt ta och känna på den.
På teatern vet alla hur man ska bete sig. Det ursäktas när man ska glida in i gången, det lämnas företräda åt gamla, det klappas när klapp är lämpligt och framförallt, det är tyst i publiken (nåja, allt som oftast i vart fall). Själva teatern är, om den är bra, en oerhörd upplevelse i sig själv. Aldrig känner jag så starka känslor som på teatern. Glädje, sorg, skam, olust, äckel och vånda. Miss Saigon är en snuskig och glittrig berättelse men också berättelsen om den vita mannens svek, om olycklig kärlek och om oälskade kvinnor och barn. Gårdagens uppsättning var fenomenal.
Jag ville egentligen blogga redan igår men kände att jag behövde smälta dagen lite. Den här bloggen ska vara lugn, eftertänksam och förhoppningsvis en källa till glädje, vänskap och systerlighet. Igår var jag något som närmast kunde liknas ett åskmoln. Därmed fick bloggen bero. Idag rullar jag ut min rosa matta och knakar min kropp på sjuttioelva nya platser man inte visste man kunde knaka. Sen äter jag middag, ser på en serie, läser min bok och somnar. För idag är vardagen precis som den brukar och ska vara. Och ingen är gladare än jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar