Systerskap

En av de största gåvorna i livet har jag fått. Det vill jag skriva om idag. Jag vill skriva om systerskapet jag har med min syster Paula. Paula är min lillasyster. 3,5 års skillnad mellan oss och oceaner av kärlek mellan oss. Paula är på många sätt väldigt olik mig. Jag är den långa hon är den korta. Jag är brunetten och hon är blondinen. Jag är den introverta och hon är den extroverta. Paula studerar (men har bara en vecka kvar) i Växjö och lever livet som Queen Bee på campus. Det finns inte en enda människa på universitet som inte vet vem denna korta, bubbliga, skrattiga och galet sociala tjej är. Min syster är min klippa. 

När allt annat rämnar är det henne jag vänder mig till. När jag finner mig i en situation där jag behöver goda råd, lugn, pepp och uppmuntran vänder jag mig till henne. Min syster är min bästa person i livet. Hon är och har alltid varit oerhört klok. När vi var yngre hade vi den systerrelationen som ofta var präglad av bråk, inbördes tävlan och svårigheter att mötas. Åldersgappet var alltid för stort. Men ju äldre vi blev desto mer jämnades det ut. Ju äldre vi blev desto mer fann vi att livet krävde varandra. Att leva livet utan min syster går bara inte. Hon är alltet för mig. 

Att ha en syster är så oerhört speciellt. Man vet allt om varandra och allt kan delas för man vet att den andra alltid kommer att finnas där. Det finns inget som skrämmer bort, himlas bort eller viftas bort. Det finns bara de här urstarka banden som inte kan rubbas. I några år har hon studerat på annan ort och om en vecka är hon klar. Om en vecka är min lilla lillasyster nyutexaminerad, med universitetsutbildning i ryggen och om en vecka kommer hon hem. Om en vecka kan vi ses när som helst nöden kallar. I kött och blod kommer jag ha henne hos mig. För samtal, promenader och skratt. Just det här med skrattet vill jag hålla mig kvar vid. När vi ses skrattar vi oss hesa, till andnöd och till sprutande tårar. Det är den där humorn som bara finns i en familj. Humorn som utmejslats genom år av interna händelser, gemensamma upplevelser och det gemensamma DNA:et. 

Min syster är ett charmtroll. Hon har de mest fantastiska kvaliteter som jag ofta önskar att jag hade. Men för att detta inlägg ska bli rättvisande får jag väl även påtala det faktum att hon har ett hett temperament som mer än en gång fått mig att undra hur det kommer sig att hennes porslin har överlevt. Jag får väl även erkänna att vi hade den där gången när vi var små och jag hade lågvattenmärke som storasyster då jag jagade henne med en bandyklubba... 

Jasåatte...

Hon är vacker som en dag. Klok som en bok och urstark som en skog. Hon är min och mitt allt. Hon är min klippa, min bästa vän och hon håller mitt hjärta i sin hand. Min syster, tjejen som jobbade på barnhem i Thailand. Tjejen som än idag går och hoppas på en injudan till teminsstart på Hogwarts. Tjejen som konsekvent ratar väskor för hon har ju alltid en storasyster med en stor väska... Tjejen för vilka killarna står uppradade i hopp om att bli valda av just henne. Hon är den som är enkel, lättsam och kan umgås med alla. Hon är en doer och ser till att få saker att hända. Hon är ordförande och ansvarig, idérik och entreprenörig, bestämd och vass i truten. Och hon är min! Hon är en superstjärna!

Att ha en syster är den största av gåvor. Att dela kött, blod och DNA, minnen, resor, skratt, bråk, tårar och allt annat det innebär att vara en familj, medför att banden är starka.

Jag lovar dig Paula, jag ska för resten av mitt liv vårda våra band. För utan dig är jag inte ens halv. Utan dig är jag ingeting. För jag är din syster och du är min och hela livet kommer vi vara just detta...systrar. 

Jag älskar dig!