Barnen är ju ingen självklarhet

Det  är klart att bloggen, och livet, kommer påverkas av den här graviditeten. Att jag bär ett barn är ju allt. Det största. Samtidigt tycker jag inte att det är enkelt att skrika ut lyckan. På frågan om vi försökt länge är svaret att vi knappt behövde försöka alls. På frågan om hur graviditeten är, är svaret att den är jättehärlig. Samtidigt som jag ju vill berätta om alla mina känslor, i bloggen och i livet, är jag medveten om att det inte är såhär enkelt för alla. Vi har både släkt, vänner och bekanta som har haft svårigheter att få barn och jag vet att jag även har bloggläsare som har svårigheter att bli gravida.

Hur förhåller man sig till detta? Hur är man respektfull mot en annans svårigheter och samtidigt unnar sig att känna lycka ut i fingerspetsen? Jag vet faktiskt inte. Jag tänker att ibland håller jag klaffen, pratar om annat än bebisar, och vissa andra gånger får de i min närhet tvinga öronen att lyssna fast de inte alls vill. Som en slags kompromiss. Jag tänker att det kanske blir likadant här i bloggen. En del bebisprat men fortfarande en plats för allt annat i livet som jag håller kärt. 

Just för att jag följt de i närhet, i deras kamp för att få en unge, är jag medveten om att det faktiskt inte alls är en självklarhet att bli gravid, att behålla barnet och att ha en harmonisk graviditet. Därför känner jag en stor tacksamhet för att just vårt lilla frö fastnade och nu växer och gror.